Jag är en stalker, helt klart. Det har sina fördelar, nu slipper jag försöka ragga upp E och misslyckas totallt, göra bort mig något grymt och skämmas i oändlighet. Bra grej. Nu ska jag bara svälja stoltheten och berätta för alla som kommer undra att jag la ner för E är i ett förhållande. Med en riktigt ful en.
Men denna besvikelse. Det hade varit trevligare att leva med hopp en stund till. Att bli sådär mysigt nervös och klumpig och sen att det rann ut i sanden av sig självt. Det hade nog inte tagit så lång tid, egentligen är jag ju inte ute efter mer än den mysiga nervositeten och klumpigheten, Oh grymma besvikelse.