Om någon stackare skulle ha missat det så har jag en annan finare blogg nu, Inspire Me Darlin

Imorron skulle vi egentligen ha flyttat till vår fina lägenhet i Göteborg, egentligen skulle jag ha möblerat det lilla gråa rummet och Anna skulle komma o hälsa på jätte ofta för vi skulle äntligen bo i samma stad igen och hon skulle inte alls ha varit feg eller rädd mera och allt skulle vara så jävla jävla bra.

Idag flyttar Ellen in här tills hon hittar något annat, vi ska dela på 22.2 km2 och Anna kommer aldrig och hälsar på för att hon är rädd och feg och det är så jävla tomt och jävligt och mest önskar jag nog att jag bara kunde slänga hennes tandborste, glömma bort vilken kudde som var hennes favorit och sluta tänka på nervösa händer när jag sätter mig i soffan.

 

Imorron har jag tenta i Development Psychology. Jag borde plugga nu.

Malin tog sovmorron hemma hos mig imorse och då gjorde jag det med. Vi försov oss inte bara litegrann. Min inte lite bakfulla syster gjorde oss sällskap över maten och sen slogs vi oss ner i magasinet på stora bibloteket. Jag fick nästan ingenting gjort. Jag lekte mest med tuchpennor och min kamera.





En annan gång i magasinet gömde jag mig bakom en pelare, där stod jag och hörde hur Ben och Malin kom närmare, precis när dom tog steget förbi pelaren hoppar jag fram och skriker BU! Ett par meter bort tittar Ben och Malin förvånat upp och brister ut i skratt. Gubben jag skrämde såg inte så road ut.

Nästa gång ska jag inte bli kär i någon som du.

Idag var det pluggdag och jag satte väckarklockan på 8 tillochmed. Klockan ringde var 5e minut fram tills kl 12 och jag sov sov sov. Sen vaknade jag och gick iväg till bokat grupprum och cola o kaffe o choklad och anteckningsblock och böcker och kära vänner. Sen blev det kväll och då promenderade Malin och jag upp för backen hem till mig, ute kväll ikväll. Smink, kläder, musik, vin och cider, premiären av Örebros nya uteställe och jag tänkte hitta en fling för kvällen och sen gå hem och sakna.

Vi lovade varandra att säga ja till alla möjligheter, inspererade av det fantastiska livet Jim fick med Zooey. Alla vill nog ha ett sånt liv med Zooey.

Fredagskväll för en vecka och 3 dagar sen. Jag ringer och hon svarar inte. Jag dör dör dör dör. Det hinner gå säkert en hel minut och jag dör. Hon ringer upp. Vi pratar och pratar så som vi alltid pratat, fan hon saknar mig så jävla mycket och jag berättar allt allt allt för henne, jag berättar att jag gråtit, jag berättar att jag färgat håret och möblerat om, jag berättar att jag vill förändra hela världen för att inget ska påminna om dig och hon saknar mig så jävla mycket och jag önskar att hon hade vågat och hon önskar att hon hade vågat och så är vi tysta. Jag hatar henne så mycket att hon säkert känner det, jag hatar henne för att hon är feg och dum och jag hatar henne för att hon berättar att hon också hatar det. Sen hatar jag ännu mer när hon säger att hon mår så jävla bra och hon låter inte ens lite ledsen över att hon inte vågar.

Jag hatar att jag är glad att jag ringde.

Jag har gömt mig under täcket, stängt av alla känslorna och fyller tomrummet med nya fynd. Jag har inte gråtit på en vecka snart. Jag saknar henne något sinnessjukt mycket. Det är så fruktansvärt tomt. Helt utan sms, helt utan telefonsamtal, helt utan henne. Och det värker. Jag hade glömt bort hur ont det gör.


Jag har grävt ner mig i Förhäxad, Heroes, filmer, böcker och plugg. Idag ska jag hämta min nya kursbok och plugga hela natten. I vinter flyttar jag härifrån. Jag flyr. Som jag alltid gjort.

Nu är min sommarromans över, luften fryser och jag ligger under täcket och gråter ögonen ur mig.

Hur gör man egentligen när man säger hejdå till någon man vet att man inte kommer prata med kanske någonsin igen? Att ha det där samtalet och veta att när jag slutar prata så är det aldrig mer. Slutar man prata då? Jag vågade inte lägga på förns hon sa att hon kommer sakna mig, att vi ska höras någongång ibland.

 

Nu ska jag återgå till mina täcken och kuddar. Ikväll kanske jag ska duscha, och kanske ta en liten promenad.